Italian Rococo Era Painter, 1697-1768 Italian painter, etcher and draughtsman. He was the most distinguished Italian view painter of the 18th century. Apart from ten years spent in England he lived in Venice, and his fame rests above all on his views (vedute) of that city; some of these are purely topographical, others include festivals or ceremonial events. He also painted imaginary views (capriccios), although the demarcation between the real and the invented is never quite clearcut: his imaginary views often include realistically depicted elements, though in unexpected surroundings, and in a sense even his Venetian vedute are imaginary. He never merely re-created reality. He was highly successful with the English, helped in this by the British connoisseur JOSEPH SMITH, whose own large collection of Canaletto works was sold to King George III in 1762. The British Royal Collection has the largest group of his paintings and drawings.  Related Paintings of Canaletto :. | Warwick Castle, The East Front | The Grand Canal and the Church of the Salute (detail) ffg | The Grand Canal near Santa Maria della Carita fgh | The Grand Canal from Campo S. Vio towards the Bacino fdg | Campo Santa Maria Formosa g |
Related Artists:
Pearce, Charles Sprague
American, 1851-1914 American artist, was born at Boston, Massachusetts. In 1873 Pearce became a pupil of L??on Bonnat in Paris, and after 1885 he lived in Paris and at Auvers-sur-Oise. He painted Egyptian and Algerian scenes, French peasants, and portraits, and also decorative work, notably for the Thomas Jefferson Building at the Library of Congress at Washington. He received medals at the Paris Salon and elsewhere, and was made Chevalier of the French Legion of Honor, decorated with the Order of Leopold, Belgium, the Order of the Red Eagle, Prussia, and the Order of the Dannebrog, Denmark. Among his best known paintings are The Decapitation of St John the Baptist (1881), in the Art Institute of Chicago; Prayer (1884),
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Jacob van der Does
(4 March 1623, Amsterdam - buried 17 November 1673, Sloten) was a Dutch Golden Age landscape painter. Van der Does was the son of the secretary of the Amsterdam city council. He was more attracted to the arts than to note-taking, and went to study drawing with Claes Corneliszoon Moeyaert. He left at 21 to go to France, and from there on foot to Italy. In Rome he joined the Bentvueghels and was dubbed Tamboer, which means drummerboy, since he was somewhat short and had been meant for the military life. He studied with Pieter van Laer (Bamboots). When he eventually returned North, he settled in The Hague where he married Margaretha Boortens and got 4 sons and a daughter. His wife died in 1661. Houbraken liked his natural style of painting, and especially his way of painting sheep was very admirable.His wife's sister was Maria Boortens, and they both were good artists themselves. All three of them made drawings for the album of the wealthy Hague diplomat Cornelis de Glarges in 1659. Through Maria Boortens, Jacob van der Does was connected to Jacob van Campen and Adriaen van Nieulandt the younger. He became involved in the Guild of St. Luke in The Hague. He was one of the founders of the Confrerie Pictura in 1656. His pupils were Theodor Bernoille, Marcus de Bye, Gamaliel Day, Alexander Havelaer, Anthony Schinckels, and his sons Jacob II and Simon van der Does.